Skriv ut den här sidan Skriv ut den här sidan

Martin Soltvedt har skrivit en bok om hur han arbetar med familjer genom lek.

Till sin hjälp har han ofta Gnomar…

Men det är Gnomar som får vykorten

BOF – Barnorienterad familjeterapi av Martin Soltvedt

Mareld 2005

Min nyfikenhet väcktes redan i förordet av Martin Soltvedts bok om att arbeta med barn och föräldrar. Barbro Sjölin­Nilsson presenterar honom där som en kreativ psykolog med anarkistiska drag och vidare med ett citat av honom själv “jag må se det framför meg” och så (tilllägger Barbro) skapar han en bild av sam­spelet med hjälp av dockor – eller i brist på bättre tepåsar, koppar och skedar. Det låter lockande. Som ni förstår av citatet kommer Martin Soltvedt från Norge.

Martin Soltvedt har en lång karriär som barnpsykolog bakom sig där de sista femton åren varit utvecklingen av det förhållningssätt som präglar BOP. Det han lärde som ung psykolog och sin tidi­ga praktik är han mycket kritisk till. Det krävdes “avinlärning” för att utveckla arbetet i den nya inriktningen.

Det jag uppfattar att Martin Soltvedt gör är att han tar ett steg från ett psyko­dynamiskt tolkande synsätt till att titta på det som händer här och nu och istäl­let för tolkning utgår från personens egna tankar och upplevelser. Han stödjer sig på den nya spädbarnsforskningen, bland annat Daniel Stern, som ser barnet som en som kommer till världen med en egen förmåga att vara en del i det samspel som också är grunden till dess utveckling.

Anknytning, samhandling och utveck­ling av självkänsla är tre nyckelbegrepp i arbetet. Han beskriver att han vill arbeta nära barnets naturliga miljö, dra in de som delar barnets vardag i rummet. Det beskriver han under två andra för­kortningar, MIB (miljöintegrerad be­handling) och KOB (kommunorienterad barnpsykologi) .

I boken beskrivs väldigt konkret hur BOF-arbetet kan gå till. Efter ett första möte med bara föräldrarna så kommer barnet med. Då är det terapeuten och barnet som leker i till exempel sandlådan tillsammans och bygger upp sina världar, föräldrarna tittar på. Terapeuten får kän­na på lite av det som föräldrarna beskrivit och de i sin tur får en chans att se det hela lite på distans. Det hela videofilmas så de i eftersamtalen kan gå tillbaka till sådant som väckt funderingar. Nästa gång är det föräldrarnas tur att vara i samhandling i lek med sitt barn, terapeuten finns till hands om han behövs.

Vi får lite längre fram i behandlingen, när de blivit mer bekanta med varandra, också följa hur föräldrarna får hjälp att ta en konfrontation med sin son. Vi får följa det i detalj och det kommer så nära så jag är alldeles slut jag också efteråt. Även här filmas det hela och i eftersamtalet plockas viktiga ögonblick fram. Jag gissar att det är studerandet av videofilmerna som gör att det går att framkalla scener och förlopp i boken så detaljrikt.

Bokens är indelad i tre delar. Den för­sta delen är en praktisk del där Martin Soltvedt beskriver sitt arbete med olika typer av familjer och sina erfarenheter av barn och familjer med speciella svårig­heter. I Andra delen diskuterar han sitt arbetssätt utifrån några kliniska begrepp och i sista delen tar han upp olika tera­peutiska riktningar och hur de påverkat klinisk barnpsykologi. Martin Soltvedt beskriver hur han mötte och fascinerades av familjeterapin, den strategiska skolan passade honom, men han tyckte det sak­nades idéer om barnets utveckling. Barns symtom och beteende var ofta centrala teman i rummet men barn som medaktörer var sällsynt.
En viktig diskussionspartner till Martin Soltvedt i boken är hans alter ego Gnomar Gness Gabrielsen, en figur/ docka som ofta finns med och är en bety­delsefull person i behandlingsarbetet. Så betydelsefull att av de vykort som kom­mer från nöjda föräldrar och barn är de flesta adresserade till honom. Det har till slut väckt funderingar på det lokala postkontoret om vem den där Gabrielsen är. Dialogen Martin Soltvedt och Gnomar Gnoss Gabrielsen skapar tillsammans i boken gör den väldigt lekfull i sin form och det förmedlar en särskild känsla till det som beskrivs.

Med tanke på höstens kongress i Are med temat Barnets röst i familjeterapin är det här en högaktuell bok. Det är härligt att följa det självklara och lekfulla förhållningssätt Martin Soltvedt har i mötet med barn och föräldrar och hur han plockar in leken som är ett uttryck och form av kommunikation som passar barnet och ger nya möjligheter i samspe­let mellan förälder och barn.

Anita Blom af Ekenstam


11 mars, 2016