Skriv ut den här sidan

Någon dag i slutet av 70­talet hade jag glädjen att möta Martin So/tvedt. Han var inbjuden till Barn- och Ungdomspsykiatriska kliniken i Linköping för att berätta om hur han organiserade det terapeutiska arbetet kring barn med autistisk problematik.

Det han visade för oss var något helt nytt. Det var varken det stängda barnterapirummet med den strikt bevakade Erica sandlådan eller den märkliga familjeterapeutiska teatern från USA som vi just försökte förstå oss på. Det här handlade om en öppen dörr in i lekrummet till barnets familj och till andra hjälpare som behövde förstå mer om hur man kunde sam­spela med annorlunda barn.

Soltvedts lågmälda hållning, hans öppna generösa attityd och det prestigelösa språket var element som redan då gjor­de starkt intryck på mig. Barn­terapeuten var ett centrum i ett samarbetsprojekt där alla olika bidrag till förståelse av barnets verklighet värderades. Det här arbetssättet har Soltvedt sedan vidareutvecklat under namnet “Miljöintegrerad behandling”, MIB. (Han har förstått att för att någon ska bry sig om vad man säger så måste man hitta ett produktnamn, helst en kombi­nation av tre bokstäver).

I Norge tror jag att Martin Soltvedt är känd som en egensinnig barnkliniker som gått sina egna vägar. Bland familjeterapeuter är han okänd. I Sverige, däremot, är den metod som fått namnet BOF, Barnorienterad familjeterapi, välkänd bland barnkliniker se­dan många år. Detta är nog till stor del Barbro Sjölin Nilssons förtjänst, en Uppsalapsykolog som sedan många år organi­serat utbildningar i BOF. Även här är det den öppna dörrens princip som gäller.

Samspel med barnet Soltvedt bjuder in familjen, det vill säga föräldrarna och det barn som står i centrum, att samlas runt en sandlåda med lekmaterial. Där börjar terapeuten samspela med barnet. I terapin övertar sedan föräldrarna alltmer det aktiva lekandet tillsammans med barnet. Leksessionerna filmas, och tillsammans med föräld­rarna kan sedan terapeuten gå i genom centrala moment.

Föräldrarna erbjuds flera olika positioner i sitt eget drama: Som koncentrerade åskådare till sitt barns samspel med en ny person, som medspelare till barnet i en totalt annorlunda kontext, och slutligen som åskådare till sig själva i interaktion med sitt barn, både på ett symbolplan och på ett realitetsplan.

Är det teorier som får oss att ändra vår praxis, eller går det mer ofta i den andra riktningen? Svårt att säga, men Soltvedt beskriver hur mötet med ett barn fick honom att ändra inriktning på sitt arbets­sätt. Han hade blivit lärd att sitta bredvid sandlådan som en sval observatör, att vara utanför barnets lek. Resultatet blev att terapin blev tråkig. Alternativet var att låta sig. dras in i leken, men helt på barnets villkor. Även här infann sig tråkigheten. Terapeuten blev reducerad till en viljelös aktör i repetitiva leksekvenser.

Det var då Soltvedt uppfann “Gabrielsen”. Gabrielsen är en liten, knappt tumshög figur som oftast håller sig lite avvaktande i leken. Men då och då går han in i en mycket bestämd interaktion med lekfigurerna i sandlådan. Gabrielsen var alltså en nödvändig förändring för att flytta bort tråkigheten från sandlådan och för terapeuten att hitta en egen rimlig position i leken.

Alter-egofiguren ger tera­peuten möjlighet att variera sin distans till leken, till barnet, och också skifta logisk nivå. För att förstå vad han höll på med var Soltvedt tvungen att söka sig utanför den psykody­namiska referensram han var tränad i. Stierlins dimensioner för mänskligt samspel och Batesons teorier om lek och psykoterapi blev här viktiga teoretiska verktyg.

Hitta lekförmågan Psykoterapi med barn handlar om att hjälpa dem hitta sin förlorade lekförmåga, skrev Winnicott. Även om Winnicott sedan länge varit en storprofet i den svenska barntera­pivärlden, så tror jag att de ri­gida psykoanalytiska teorierna starkt bidragit till att reducera terapeuters lekförmåga.

Det är med ett starkt igen­kännande jag läser Soltvedts förvisso lågmälda, men ändå bitande kritik av barnpsykote­rapins dogmer. “Ser vi emellertid på leken hos många av de klienter vi möter i terapi­rummet har den mist mycket av den öppenhet och spontanitet som vi ser i beskrivningen hos Buytendijk (och kanske vi kan säga detsamma om många psykologer i en terapisituation) (s. 197)”.

I stället för att se leken som en (sämre) ersättning för vuxen­psykoanalysens friassociation, så tvingas Soltvedt genom sin nya praxis att se leken som samhandling. Detta begrepp blir centralt för att förstå hans terapeutiska praxis. Om den psykodynamiska barnterapin tror sig kunna omstrukturera barnets inre, precis som man menar sig göra i vuxenanalyser, då blir det logiskt att hålla lekrummet fritt från föräldrainflytande. Dessa får man försöka hålla stångna under de långa terapierna med hjälp av någon aningslös “föräldraterapeut”

Men ser man terapins mål som att förändra samhandlingsmönster, då blir det naturligt att liksom Soltvedt öppna terapi­rummet. Det är därför logiskt att han kallar sin praxis för “Barn­orienterad Familjeterapi”. Och därför hoppas jag att framförallt familjeterapeuter kommer att läsa den här boken. Den är ett originellt och mycket värdefullt skandinaviskt bidrag till den internationella utvecklingen av relevanta familjeterapeutiska metoder. Därför bör den förkortas och översättas till engelska snarast.

I rättan tid
Många har väntat på den här boken. Den har karaktären av bokslut, där Martin Soltvedt summerar erfarenheter från en långvarig klinisk verksamhet. Där finns också mycket viktiga kri­tiska resonemang om barn- och. ungdomspsykiatrins utveckling. Om hur den från början progres­siva teamtanken stelnat till dogm och hur den, tillsammans med sena tiders entusiasm för utredningar, leder till att samar­betet kring barn styckas upp och byråkratiseras. Kunde inte den här boken ha kommit tidigare, tänker jag under läsningen. Men kanske kom den, trots allt, i just rätt tid. Nu när energin verkar sina bland de utred­ningsambitiösa, nu när löftena från bokstavsdiagnosernas värld verkar svikna, då är nog tiden rätt för det stillsamma förnuft som Martin Soltvedt bjuder oss på.

Styrkan hos Soltvedt, att han gjort metod av sin kreativi­tet, är naturligtvis också en presumtiv risk. BOF kan liksom andra metoder stelna i sina former och bli en ny dogmatik. Men den kan också inspirera som en modell för att bryta gränser. Familjeterapeuter mår gott av att hitta vägen till barnets lek, och barnterapeu­ter behöver öppna dörrarna till sina slutna rum.

MAGNUS RINGBORG Psykolog, familjeterapeut / Psykologitidningen 6/06